myplanetearth

Fredag.... min sista dag i skolan. Kanslorna snurrar och mitt huvud och hjarta drar mig i olika riktningar.
Dagen gav mig dramatik, tarar, gladje, sorg och karlek.
Igar kunde vi inte ha lektion da det var Kitfestival och alla firade. Sa dar forsvann en dag jag hade raknat med att traffa dem, vilket gjorde mig sjukt ledsen, sa jag langtade annu mer till att verkligen fa umgas med dem idag och ha min sista lektion. Men sjalvklart, ftersom att ingenting ska ga som jag planerat, sa mottes jag av en chock nar vi kom till Banjara Basti. Nastan inga utav barnen var dar, i alla fall inte dem som jag har haft och umgatts mest med under min tid har. Dagen efter festivalen sa ger alla inne i stan mat och saker till de fattiga sa alla familjer hade begett sig till stan for att tigga. Vanligtvis har vi over 40 barn och idag var det bara ca 15 dar. Besvikelsen sved och skar i hjartat och det kandes som jag svalt en stor sten som tygnde min kropp.
Men lektionen gick i alla fall bra och de barn som var dar var helt fantastiska. Men hoppet fanns kvar, varje fredags eftermiddag aker vi tillbaka till Banjara for all leka med barnen. Sanjeev och Mantou sa att de trodde att alla barn skulle vara dar pa eftermiddagen, sa jag blev ater glad och hoppet atervande sakta men saket.
Sa vi begav oss ivag i tuktukar efter lunchen mot mitt kara Banjara Basti, pa vagen i stan sa ser jag flera av familjerna fran Banjara Basti och sakta borjar stenen i magen aterkomma samtidigt som hoppet tinade bort, insikten slog mig som en stekpanna i bakhuvudet. Och sa sant, nar vi kom fram sa var fortfarane de flesta barnen borta, kvar var de som namnts tidigare, flesta av dem de barn som jag inte har jobbat med. Stenen foll och jag kunde inte halla tararna tillbaka, det var tillrakligt jobbigt att behova lamna alla , men att inte fa krama dem hejda, de var fruktansvart. Jag kampade for att halla emot, ville inte grata framfor barnen men de funkade inte sa bra. Vi borjade i alla fall leka med dem, och till min gladje sa borjade barnen sakta men sakert ramla in och fler o fler kom. Och sa, bakom mig ser jag Manisha , som nar hon ser mig, kommer springande!
Det var droppen , nu rann tararna fritt , men mer av gladje an av sorg, sa glad att jag fick traffa henne innan ajg akte. Hon slangde sig i min famn ioch sag mina tarar vilket resulterade i att hon ocksa borjade grata. En hel del kramande, pussande och tarar utbyttes mellan oss innan vi sansade oss och deltog i lekarna. Efter en massa bus lek och kramar var det dags, pusssar delades ut, pussar togs emot och tillsist satte jag mig i Tuktuken och vinkade for sista gangen hejda till dessa fantastiska barn och Banjara Basti. Tanken far tararna att rinna fran kinden, jag ar sa tacksam for allt dessa barn har givit mig. Alla sager att jag ska vara stolt och att dessa barn kommer minnas mig och vara tacksamma for allt jag har gjort. men det ar precis tvart om, det ar jag som for alltid kommer att minnas dem och det ar jag som for alltid kommer vara tacksam for allt de har givit mig. Jag akte hit for att hjalpa de fattiga barnen i Indien, for att visa hur de ska leva och uppskatta sitt liv. Men resultatet blev omvant, det ar jag som har lart mig, det ar jag som har fatt en ny syn pa mitt liv, alla val jag kommer gora i framtiden kommer jag ha dessa barn att tacka for.
Det borjade som en rolig ide, ett satt att komma bort ifran sverige och gora mitt Projektarbete. Men resultatet ar langt ifran allt jag kunde forvanta mig, detta ar den bast spenderade tiden och pengarna i mitt liv.
Min hjarna sager mig att de ar dags och ratt att bege sig hem till "mitt liv" igen men en del av mitt hjarta kommer alltid att tillhora barnen i Banjara Basti.